135
— Jag tackar Gud för alla mina år, sade han och kysste henne hundra gånger.
De stannade vid en vägvisare, där tre vägar löpte ut i dunklet, lysande vita i kvällen.
— Vilken skall vi välja? frågade Pennskaftet. Du måste veta, du, som är mannen.
— För att vara rösträttskvinna är du då ganska resonlig, sade han skämtsamt. Och eftersom jag får bestämma, så vänder vi pannan mot ödet och går hem? Du har ingenting på tidningen att göra i kväll?
— Gud i himmeln, jag hade glömt tidningen för första gången i mitt liv! Egentligen skulle jag nu suttit på Viktoriasalen, men jag får slinka ner om en stund och höra, om där blir någon resolution, det drar säkert långt ut, det är sedlighet. Jag sade till redaktionssekreteraren, att jag skulle gå på ett möte, och det har jag ju också varit — hon skrattade lyckligt.
Trots detta var hon ganska orolig över sin pliktförsummelse, och han fick använda en del övertalning, innan han fick henne att sätta sig på en spårvagn vid Narvavägen och fara hem med honom.
— Sedlighet varar längst, vet du väl, sade han för att lugna henne.
— Då är jag rädd, att vår saga blir kort, svarade hon.
Så snart hon fått av sig ytterkläderna, kröp hon upp i soffhörnet och lutade huvudet mot hans axel.
