139
söt du var, och så förståndigt du talade och redogjorde för dina åsikter.
Pennskaftet böjde sig hastigt fram för att se, om där fanns den minsta aning av gäckeri i hans ansikte, men han såg fullkomligt uppriktig ut.
— Jag blev gruvligt generad, sade han trohjärtat, för att jag varit ett sådant nöt, men sedan glömde jag också det, och när jag gick hem började allting förändras inom mig. Jag låg vaken länge den natten, och jag har hållit av dig ända sedan, det har bara blivit värre och värre. Om jag inte tänkt så slarvigt om dig, hade det nog aldrig gripit mig så hårt.
— Käraste, sade flickan, så underligt. Jag vet inte alls så där på dagen, när jag började hålla av dig, men jag är rädd, att det var långt senare, Det började med, att jag blev rörd över dig, och att jag tyckte det var bra med en illitterat pudel — för omväxlings skull — som troget och förälskat lydde mina order och aldrig avundades mig mina tio öre raden eller när jag fick bättre plats i numret. Ja, det fick jag för det, nu älskar jag dig.
— Gör du?
— Behöver du fråga?
— Nej, men det är så ljuvligt, att höra dig säga det.
— Jag har givit dig allt vad jag kan, sade hon sakta. Första platsen i numret, mer har jag inte.
Ett enda ögonblick flög det en rysning igenom
