Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

143

smålog lugnande. Därpå teg hon och väntade stilla, till dess han hunnit hämta sig. Under tiden granskade hon honom med sina eftertänksamma ögon, det var en ståtlig äldre herre, gråsprängd och något fet, icke utan en viss högerhållning, som klädde. Hon beslöt att tycka om honom, och han skulle tycka om henne, ty, tänkte hon, om han vill kan han hjälpa till att ge oss rösträtt.

— Men vad vill fröken mig egentligen? frågade slutligen baronen. Han hade nu hämtat sig så pass, att han med en gest bjöd den besökande att sitta ner.

— Jag skulle gärna vilja ha ett uttalande av en representativ högerman, förklarade Pennskaftet, om första kammaren och kvinnans rösträtt, nu vid slutet av riksdagsperioden, förstår baronen.

— Skall fröken, med en ytterst oartig tonvikt på fröken, göra en politisk intervju?

— Jag har övat mig på andra kammaren, som baronen kanske har sett i min tidning de sista dagarna, sade Pennskaftet litet torrt.

— Förstår sig fröken på politik då? frågade baronen, som ingen aning hade om Pennskaftets intervjuserie i Frisinnade Morgontidningen.

— Nej, gör baron? slapp det ur Pennskaftet, hon blev dödligt förskräckt i detsamma, men mannen var tydligen alldeles för mycket förvånad för att bli ond.

— Jaså, fröken skriver i tidningar, sade han och gjorde sig god tid.