144
— Ja, jag är journalist di kallar, förklarade Pennskaftet.
— Jag trodde, att fruntimmerna bara skrev om kläder, och hur man skall snyta barn och laga mat, ja och så kärlekshistorier förstås, sade baronen uppriktigt.
— Då är det verkligen hög tid, att baronen gör bekantskap med en av oss yrkesflickor, svarade Pennskaftet och log. Icke heller hon hade bråttom, det var ju ännu så tidigt på dagen.
— Är alla, hm, kvinnliga journalister lika fröken? fortfor han att fråga.
— Å ja, sade hon, så ungefär. Men om alla dem jag skulle intervjua vore lika baron, så kom jag ingen vart.
Vid detta förstod han, att hon verkligen ämnade komma till affärer.
— Ja, börja då, var så god, sade han med ett sarkastiskt leende.
Pennskaftet hade under spårvagnsfärden till baronens bostad slagit i sig ett häfte riksdagstryck och hade tämligen väl reda på baronens inlägg vid fjolårets rösträttsdebatt.
— Baron anser, att man skall vänta och se hur den manliga rösträttsreformen verkar, innan man tänker på att ge kvinnorna rösträtt. Skulle baron vilja upplysa rösträttskvinnorna, hur länge ungefär denna nya vänteperiod behöver räcka? frågade hon och smusslade upp en minimal anteckningsbok.
