145
— Ja, sade baronen och talade nu fullkomligt allvarligt, som om han glömt, att han hade en kvinna framför sig, först skall vi ha nya val —
— I höst, sade Pennskaftet.
— Ja, det är andra kammaren, det, sade baronen, men ännu dröjer det litet, innan det blir ny uppsättning hos oss i första och sen, ja sen måste man ju se, hur den nya riksdagen fungerar.
— Jag tyckte, sade Pennskaftet, att det hade första kammaren ovanligt klart för sig under de stora debatterna om allmänna rösträtten. Om jag inte minns fel, så drog baron själv upp mycket dystra framtidsperspektiv.
— Jojo, sade han belåten, få se, om jag inte får rätt, få se, få se.
— Om det nu emellertid mot förväntan skulle slå väl ut, får vi rösträtt då? frågade Pennskaftet vidare.
— Tja, sade baronen med en axelryckning, jag är inte allvetande, men jag förmodar, att era utsikter skulle ljusna i så fall.
— Men om det bär åt skogen? Skall vi då sota för era dumma lagar? frågade Pennskaftet med samma artiga ton av en, som till varje pris vill föröka sin kunskap.
— Fröken är visst mycket otålig på den där rösträtten? frågade baronen litet kyligt tillbaka, ni sitter ju inte i gräset, vet jag.
Pennskaftet sände en liten tanke bort till alla de djupa rösträttsleden, och till skarorna bakom dem,
10. — Wägner, Pennskaftet.
