148
— Får jag be baron om en sak? sade hon slutligen, då han lugnat sig.
— Mycket gärna, vad är det min nådiga önskar?
— Barons porträtt, sade Pennskaftet och såg bevekande på honom.
Men då hände det oväntade, att baronen blev röd över hela ansiktet.
— Kan fröken vilja ha en så gammal gubbes porträtt? frågade han.
— Ja, jag och vår kolossala läsekrets skulle bli förtvivlade annars, svarade hon, för ädelmodig att dra fördel av hans misstag.
Baronen dök plötsligt ner med en pinsam förvirring i en låda och kom slutligen upp med ett kabinettsporträtt.
— Jag kanske kan få det tillbaka? sade han nu, för att visa att han förstod.
Men då kunde Pennskaftet icke låta vara: — Kan jag inte få behålla det för min personliga del? bad hon och reste sig.
Men hon behövde väl inte gå än, kunde hon inte berätta litet om hur hon hade det, hur hennes arbetsdag förflöt, vad hon tyckte om yrket, och så vidare.
Pennskaftet slog sig åter ner och försökte under samtalets gång inplanta i baronen några enkla fakta om den arbetande kvinnan.
Men baronen intresserade sig mycket litet för den arbetande kvinnan i allmänhet.
