17
— Klentrogen! Kom och säg en häst, som fallit framför lasset, att han skall få skriva rösträttskuvert!
Cecilia hade sagt det så stilla, men man kunde ändå se henne som den fallna hästen ligga hjälplös framför lasset utan att ens längre försöka att resa sig. Ester Henning blev varm i hjärtat av deltagande och litet generad samtidigt över att hon gått an så häftigt. Här var hon själv, rik och lycklig med allt vad livet kunde tänkas ge av kärlek och arbete, om en timme skulle hon återse sin man och sin gosse, som skulle stöta till i Flen, och de skulle fara tillsammans till sitt vackra och lyckliga hem; var det underligt att hästen såg förebrående på en, när man hojtade för högt?
— Jag har ju alldeles glömt, att jag skulle försöka sälja några broschyrer, sade hon och försvann med en bunt litteratur under armen.
När hon återkom efter en blixtresa, som givit det bästa resultat — ty när alla passagerarna kunde »Förgät mig ej» utantill, voro de tacksamma till och med för rösträttsbroschyrer — fann hon en ny resande i kupén och Cecilia sittande tillbakalutad i sitt hörn med förseglat ansikte och händerna vilande i knäet med en orörlighet, som var uttänkt och tilltvingad. Ester Henning undrade ett ögonblick om hon ville inbilla någon, att man sover med en så bitter medvetenhet i varje linje. I alla fall skulle hon få vara i fred en stund, om det var vad hon önskade.
2. — Wägner, Pennskaftet.
