152
— Det är ur min boa, sade Pennskaftet rörd, var fann du den?
— I pensionatstrappan, den låg inblåst i ett hörn och — — — det var som du, jag önskar, att jag kunde lägga dig i min plånbok. Se så mjuk, ingen kunde tro, att den tillhör en rösträttskvinna.
— Du tycker inte riktigt om det? frågade flickan.
— Jag förstår det inte, sade han, men jag ville gärna veta varför. Du får inte ta illa upp, men jag tycker, som alla andra män, att kvinnans plats är i hemmet.
— Vems hem? frågade Pennskaftet. Hur tror du det skulle gå om jag — — — ? Bröderna har aldrig haft något över att hjälpa mamma, tillade hon.
Dick å sin sida tänkte på, hur gärna han skulle givit en värld för att få säga: »I mitt», och tänkte i sitt hjärta, att om en karls vilja och föresatser kunde betyda något —
— Ja, jag förstår det som sagt inte, svarade han nu blott, ty han hörde icke till dem, som lovade mycket, men det vet jag, att för din älskade skull må alla kvinnor i världen gärna för mig få rösträtt.
— Å tack, vad du är snäll.
— Men du måste hålla av mig lika mycket som förut. Och ingen annan man får ens andas på dig.
— Jag har bara en skurspann, min herre, och i den har jag gjort degen, svarade Pennskaftet stolt. Men jag förbehåller mig att få ge ögon åt första kammaren.
