155
en för den där enfaldiga gossen, som ibland längtar hem till mor.
— Och en för dina urgångna knappar, ifyllde Pennskaftet och strök över hans långa arkitekthår.
Han fick fatt i hennes hand: — Vad du är förfärligt kall!
— Ja, jag börjar kallna i topparna, medgav hon, kom låt oss värma oss med att tala om sommaren.
— Vi skall bägge gå i studentmössor, sade han.
— Ja, och vi skall skaffa oss en stuga tillsammans bland legymerna — — —
— Det tror du kan gå an —?
— Jo då, jag skall för vårt ryktes skull var dag fålla handdukar under båtresorna. — Och det skall vara varmt och grönt och vi så lyckliga.
Men han lät sig inte nöja, han skulle nödvändigt se efter, om hon blivit förändrad, om hon var blek och mager, och han vred upp det elektriska ljuset.
Det gick en stöt igenom honom, när han nu såg hur smal flickan var om kinderna, även halsen, som försvann ner i den vita nervikta kragen, hade blivit tunnare, tycktes det honom nu.
En tanke borrade sig som en pil med en hulling av samvetskval in i hans hjärta. Går hon och sörjer hemligen över att hon givit sig åt mig? Tål inte en så fin och oskyldig flicka vid den tanken? Eller ängslas hon i sitt innersta hjärta för att jag skall övergiva henne? Om hon bara
