156
frågat om det, i en sådan sak kan en man ju svara för sig själv.
— Säg mig allt, lilla älskade, hur du har det, mig kan du ju säga allt, det vet du ju.
— Tack, sade Pennskaftet, belåten att bli kelad med, men du vet allt om mig förut, det vill säga — med en min full av skämt och vemod — allt som angår dig! Nej, se icke så förskräckt ut, jag är en lycklig människa, det är bara det, att jag brinner med alla lågor på en gång, och det kostar, förstår du. Men vänta till sommaren och ledigheten.
— Du skulle vara sparsam, det är långt dit än, sade han bekymrad.
— Du vet, jag kan inte.
— Nej, du skall nödvändigt vara som Marcus Larsons tavlor: åska och blixt, månsken och vådeld på en gång, du lilla slöserska.
— Du får ta mig sådan jag är, sade hon, men efter vi talar om utseende, det har hänt något mycket värre än att jag förlorat några kilo: jag har fått min första rynka, är det inte synd om mig?
— Hur har du fått den då?
— Det är De Sju Avskeden från dig i veckan, svarade hon.
