158
förgås. Kanske att de som kommer efter oss, får gå sin väg rakt fram.
Cecilia såg alldeles förskräckt ut borta på Blasieholmen, och själva Pennskaftet lade ner luren med en liten suck.
Söndagen satte upp huvudet blå och vacker, och Pennskaftet strålade i kapp med solskenet, när hon klädde sig och lade ner sin vackraste klänning i en kartong för middagen samt tog på sin sportdräkt, höga kängor och tam o'shanter.
Medan automobilen ven utefter vägarna, satt Cecilia och iakttog sin vän, vilket hon kunde göra utan svårighet, ty Pennskaftet glömde allt för fartens, luftens och solskenets berusning.
Hon betraktade varje linje i det unga ansiktet, undrade om kinden alltid varit så tunn och linjen vid hakan så skarp eller ögonen så starkt skuggade.
Flickan satt med uppåtvänt ansikte, hopknäppta händer och ett så koncentrerat uttryck av liv och energi i dragen, att de tycktes åtstramade som vid en livsfarlig ritt. Stundom vände hon sig flyktigt mot Cecilia som för att övertyga sig om, att denna var lika hänryckt som hon själv, och log litet hett och darrande. Med svidande hjärta log Cecilia tillbaka.
Nu svängde man in i generalens park, och där låg villan, men nedanom den lyste sjön mellan björkarna.
Anna Gylling tog emot och gav några order till chauffören, som skulle hämta middagsgäster
