18
Men det var Cecilia själv, som tog upp ämnet på nytt.
— Hur kan ni hinna med allting? Ni har ju både rösträtten och er praktik och hem och man och barn?
— Praktiken är inte så stor, sade doktorn med ett godmodigt leende, men det beror nog också till en del på att jag försummar den för rösträtten. För många av oss är det den största uppoffring vi kan göra rösträtten att ge den så mycket av krafter, vilka borde tillkommit vårt privata livsarbete. Men vad skall man göra, så snart man börjar arbeta för något specialintresse och se och tänka litet över förhållandena i samhället, så hamnar man ovillkorligen vid rösträtten. Där ha vi mötts, vi alla, som nu arbetar, som kommit från så skilda håll och som alla har någon hjärtesak, som väntar oss. Doktorn såg ett ögonblick en smula dämpad ut, men så klarnade hon upp igen.
Man får göra så gott man kan, men vet ni vad jag känner, när jag någon gång reser mig och bryter familjekretsen om kvällarna — det sker för övrigt inte så ofta som samhällsbevararna tror, för om jag kan, väntar jag till dess barnen kommit i säng — och min pojke på sitt resignerade sätt säger: »Se vi hade det förstås alldeles för bra», vet ni vad jag då känner?
Den stumma medresanden tittade nyfiket upp från enkronasbiblioteket.
