163
en gång för många år sedan älskat Jane Horneman.
Pennskaftet drog sig litet ur kretsen. — Jag går ut och går ett litet tag, sade hon.
— Vad skall fröken då göra? frågade baronen.
— Jag skall se, om jag finner några blåsippor, svarade flickan.
— Slå vad, att fröken inga finner, det är längesedan vi hade en så kall vår, och man skriver hemifrån mitt, att isarna ligger kvar alltjämt, sade baronen, som ville ha henne kvar i salongen.
— Ja, låt oss då slå vad, svarade Pennskaftet ogenerat, men om baron förlorar, måste baron också lova mig något.
— Hjärtans gärna, jag önskar bara, att fröken hade större utsikter att vinna, men vad?
— Jo, sade Pennskaftet, som nu makat sig åt dörren, om jag vinner vadet, så lovar baron, att sätta upp kvinnans politiska rösträtt — — —
— Och valbarhet, inföll Anna Gylling.
— Och valbarhet på sitt program och alltid tala för den i riksdagen.
— Ja, sade baronen överrumplad, ja, ja… det skall jag alltså göra, eftersom jag lovat, men hur skall jag för kammaren motivera min förändrade ståndpunkt?
— Det lovar jag att hjälpa baron med, nickade Pennskaftet och försvann.
— Bli inte borta för länge, ropade han efter henne.
