164
Fru Veber gav sin man en blick, han satt med rynkade ögonbryn, ty han förstod icke skämt med den lagstiftande myndigheten.
— Vad var det åt baronen, hade den gamle ungkarlen förälskat sig i flickan?
Vid första lämpliga tillfälle frågade hon Anna Gylling.
— Ja, om så vore, förvånar det?
— Det brukar just inte vara köbildning utanför rösträttskvinnornas portar av baroner och riksdagsmän, genmälde fru Veber litet försmädligt.
Men Pennskaftet hade från parken kommit ut
på en skogsväg och med välbehag satte hon
fötterna i den djupa, svarta jorden, berusad av dess
starka doft och av ångorna från granarna
runtomkring. På solkanten av vägen var det så varmt,
att hon knäppte upp sin kavaj, det var härligt att
vara fri och få sträcka ut, älskade, sade hon sakta,
vad det är ljuvligt att leva!
— Baronens blommor, tänkte hon med ens, vadet! Hon vek av vägen och började leta bland de vintergamla bladen, som sutto här och var i klungor bland mossan. Det dröjde icke heller länge, förrän hon funnit en hel tuva med blåsippor, som hon varsamt skar upp med sin pennkniv. Därpå tog hon blommorna ömt i bägge händerna och började gå hemåt.
De liknade en grupp små kvinnor, tyckte hon, sammankrupna, framåtböjda för blåsten i grå och
