167
fysiska plågan oskattbar att ha som opium mot livsfasan. Nu svänger pendeln mellan de plågade och de plågfria dagarna, och jag skulle till intet pris vilja vara av med den himmelska och sällsynta njutningen att känna smärtan lossa sitt grepp och lämna mig matt och domnad, utan tankar, utan framtid, utan forntid, endast genomträngd av det fysiska välbehaget över att nerverna tiger i min kropp.
— Den njutningen är dyrt betald, sade Cecilia.
— Ingenting fås gratis, svarade Anna Gylling. Noga sett för övrigt, det vore ju värre att ha tid och krafter i behåll till att förbanna sitt liv.
Cecilia gick och teg en stund, och Anna Gyllings ängslan, att hon skulle öppna sin mun för att säga: »så farligt är det väl inte», växte med varje sekund.
— Jag har också skrapat bottnen, svarade Cecilia till slut.
— Så har jag inte tagit fel då, sade Anna Gylling med tydlig lättnad, jag tyckte jag kände igen märket. Det var därför jag fick en sådan lust att tala med dig, antar jag.
— Men rösträtten har sedan hjälpt mig att leva, fortsatte Cecilia, långsamt, litet trevande.
— För mig har den tvärtom fördärvat livet, sade Anna Gylling med ett svagt leende, då hon såg Cecilias chockerade min. Jag köpte rätten att arbeta för den med min möjlighet till personlig lycka i livet, och det har hämnat sig. Nu, när jag
