169
svika redan i begynnelsen, när det fanns så många andra, som kunde göra det arbete han bjöd mig och föda hans barn till världen. Jag förmodar, att jag trodde, att han skulle vänta på mig, att han skulle be och bönfalla och övertala, men han sade icke ett ord, han gick, och jag förstod, att jag var död för honom, och att han skulle finna en annan kvinna för sitt liv. Och då försvann min tro, min övertygelse, min glädje, jag hade icke så mycket kvar av mina stora drömmar, att jag kunde skyla mitt elände med det…
— Stackare, sade Cecilia.
— Förstår du nu, hur jag kan vara den Anna Gylling, som arbetar för något jag tror skall blott ytterligare skärpa konflikterna i kvinnornas liv och slita sönder deras hjärtan, hur de än väljer? Generalen säger, att jag inte kan se klart, och att mitt ege öde förblindar, jag hoppas, det är så, men generalen har själv både barn och barnbarn, och anar icke, Gud signe henne, vad det är att smaka den eviga döden.
— Mig fann rösträttsarbetet, sade Cecilia sakta efter en stunds tystnad, slagen och blödande vid vägen, jag har inte offrat något för det, men när jag förstod vad det var, som låg bakom allt detta skrivande, talande, petitionerande och agiterande, då lärde detta nya mig att leva och att gå mera lugnt mot den eviga döden.
— Den är med mindre vackra ord för dig vad neuralgin är för mig, sade Anna Gylling bittert,
