177
skuggad av ett molnträd, men då och då drev en liten kåre sakta förbi på rygg och trodde, att den skulle nå havet. En båt gled förbi med slappa segel:
— Ser du, sade Pennskaftet, så sakta går timmarna, när jag väntar dig.
Hon satt lutad mot en liten stadig tall, med huvudet i hennes knä låg Dick och såg upp i luften. Han teg, men då och då fick han tag i hennes hand, som han kramade.
I deras själar darrade ännu minnet av den känslornas stora bekännelsestund de nyss gått igenom, och när flickan stundom log stilla och grubblande, och han minuten därpå plötsligt kände detta leende mot sina läppar, då visste han alltid lika väl som om hon sagt det, vad hon syftade på.
Pennskaftet hade haft ledigt en vecka för att hälsa på sin mor, som haft födelsedag, hon skulle börja arbetet på måndag, men i dag var lördag. Dick måste in till sitt som vanligt, mycket mot sin vilja, men de hade kommit överens om att telefonera minst varannan timme. Vad de skrattat och skämtat på morgonen, då Dick kommit in för att väcka Pennskaftet och funnit henne i sängen med rösträttsmärket i nattdräkten, skrivande under uppspänt parasoll, medan gardinerna flaxade som spända segel, så att man trodde sig vara på ett skepp, helst man ingenting annat såg än vatten utanför fönstren. Hur hade hon inte gnott och gnolat för att bli färdig med sig själv och kaffet
12. — Wägner, Pennskaftet.
