Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

179

klockan sade honom, att han med största skyndsamhet skulle kunna hinna nästa båt, och när flickan, ångerfull och något sansad, tog luren, svarade ingen. I aningsfull tystnad och ensamhet måste hon sköta sina små förgiftningar, och den värsta svedan hade nätt och jämnt hunnit lägga sig, då hon såg Dick komma uppför backen med ett uttryck i sitt ansikte, som kom hjärtat att stanna i hennes bröst.

— Nå, gudskelov, sade han bara, älskade — det blev icke mer, han fubblade med orden, endast hans armar darrade icke, hårt, som om han och hon tillsammans vandrat invid en avgrund, slöto de sig om henne, och det dröjde en stund, innan hon kunde urskilja vad han mumlade med huvudet in mot hennes bröst.

— Jag kan inte tänka mig livet utan dig, hör du det?

— Ja, tack, sade Pennskaftet med ett litet leende åt att hon kanske aldrig skulle ha fått höra detta om icke för getingen, och Gud välsigne, att den icke stack i ansiktet.

Men hon mötte plötsligt en okänd blick, full av ångest. O, hon hade aldrig ändå vetat, att Dick — — —

— Var inte rädd, sade hon smeksamt, jag skall icke gå ifrån dig, och du aldrig från mig, säg?

Det var så likt den gamle Dick, att han tänkte skarpt just ett enda ögonblick, ty detta var ett löfte, som medförde konsekvenser för livet.