182
Hon sade detta så allvarligt och såg så rolig ut, där hon stod och snäste av honom med näsan i vädret, att han ögonblickligen måste kyssa henne.
— Du lilla moderna principkvinna! Jag trodde, att det var bevisat, att kvinnor alltid förrådde sina väninnor åt sina älskare och tvärtom.
— Inte vi, sade Pennskaftet stolt. Apropå mina vänner, fortfor hon med en skälmaktig min, som dolde en viss oro, så kan jag berätta dig en nyhet, vi får grannar till midsommar.
— Vad för något? Han såg med ens uppriktigt förfärad ut. Folk, som du känner? Skall det redan vara slut med all vår trevnad och frihet? Älskade, det var alldeles för kort!
Hon lät honom se olycklig ut en stund, medan hon pysslade om kaffet.
— Du tycker alltså, att du har haft det bra här med mig?
— Jag har aldrig vetat, att man kunde ha det så bra.
— Nu, sedan jag med kniven på strupen avtvingat dig denna bekännelse, så skall jag säga dig, att du inte skall vara så där ledsen, sade hon — ge mig den lilla röda påsen med klarskinn — för, ser du, det är bara rösträttskvinnor, som ämnar slå läger i Söderbergs gård.
— Det är visserligen ett bra stycke dit, men det förbättrar väl inte saken, sade han mulet, ty Pennskaftet måtte säga vad hon ville, han trodde
