184
med Rörelsen. Dick teg och såg fortfarande misstrogen ut.
Flickan gick bort och satte sig bredvid honom.
— Var nu inte ledsen, sade hon smeksamt, se så bra du passar mig ur ombrytningssynpunkt! Jag når precis med hakan över din axel. Seså!
— Det är för din skull, sade han långsamt. Jag tänker ju på vad jag utsätter dig för. Det blir ju du, som får nålstyngen och småleendena. Just nu tycker jag, att jag handlat som en lump, fan anamma.
— Det har du inte, att du inte skäms! Jag är säker på, att allt går bra, men även om jag skulle få ta emot några nålstyng, så skall jag alltid vara glad, så länge jag lever, att jag fått detta tillfälle att visa dig, hur jag älskar dig, sade hon.
— Det kunde du ju ha fått ändå.
— Ja, men inte på så sätt som nu. Om du varit rik och genast givit mig ett gott hem, då hade du ju ändå alltid någon gång, när jag var djäklig, kunnat tänka: kanske hon tog mig för försörjningen. Därför är jag glad, att jag fått älska dig i min ungdom, icke för nytta eller anseende, men för kärleks egen skull. Vilket inte hindrar, att jag kommer att vara mycket glad, då jag en gång blir fru åt den unge, duktige arkitekten. Hon log och såg upp i hans ansikte, han måste le tillbaka, men med en tagg i sitt hjärta.
— Jag önskar, sade han allvarligt, att jag kunde göra dig så lycklig som du förtjänar.
