XIV.
Villa Borgis hade stått tom ett par dagar, och solen letade förgäves bakom stängda fönsterrutor efter de välkända anletena. Men om den förmått tränga igenom kyrkogårdskronornas täta lövverk vid Adolf Fredrik, skulle den kunnat komma rakt in genom det öppna fönstret i Pennskaftets rum, där flickan satt vid sitt skrivbord och med fingrarna instuckna i håret läste halvhögt utefter långa korrekturremsor, medan Dick låg på soffan och rökte. Vad han nu än funderade på, han blev avbruten av Pennskaftet gång efter annan.
— Detta måste du nödvändigt höra, sade hon och citerade allvarligt en i hennes tycke särskilt lyckad fras ur dessa manuskript, som så vältaligt pläderade för kvinnans medborgarrätt.
— Vad säger du om detta, Dick?
— Jo, det där kan nog ha fog för sig, lilla älskade, svarade han ofelbart i tankspridd ton.
— Asch, sade hon till slut otålig, du hör ju inte ett ord av vad jag säger.
— Låt bli att visa dina små, älskade händer då.
Pennskaftet såg förnärmad ut.
— Får jag nu inte visa mina händer för att du skall kunna tänka på allvarliga saker. Du är då
