189
funderande, ty hon hade nästan glömt det. Nu visade det sig, att fru Kjell å sin sida kände mycket väl till Pennskaftet, och det blev ett glatt samspråk. Så småningom fick Pennskaftet lära känna den ena efter den andra av apostlarna från de olika landsdelarna, de voro alla vänliga mot henne, alla glada att vara tillsammans med kamrater; de voro ju icke så bortskämda med likatänkandes sällskap som stockholmarna. Pennskaftet var angelägen att så fort Cecilia kom dra henne med i den glada ringen, som blev allt större, medan det lilla rummet fylldes helt och hållet, och ljudet av ivriga röster steg ända upp till Centralförbundet för Socialt arbete i våningen ovanför.
— Nu går jag, sade slutligen Pennskaftet och tog en tidningsbunt. Fru Kjell och ett par andra mötesgäster följde exemplet, likaså Kerstin Vallmark, Ester Henning och, till somligas förvåning, Cecilia. Jane Horneman förklarade sig vilja vänta och utföra mindre livsfarligt arbete, till dess hon fått höra hur försöket utfallit. Fru Kjell och Pennskaftet gjorde sällskap till en början, och den förra bjöd ut och sålde sina tidningar med en säkerhet som om hon i hela sitt liv varit tidningskolportör på Stockholms gator.
Det första Pennskaftet fick se, när hon kom ner mot Stureplan, var Dick, och hon gick rakt mot honom.
— Har du någon växel? frågade han.
— Nej, det hade jag glömt.
