191
damer, som begränsade sig till att gå förbi och låtsas som om de varken sett eller hört.
— Skall jag snyta mig i den där tidningen? frågade en röst ur en flock unga manfolk, under de övrigas jubel.
— Å, stackars ni, kan ni inte läsa? sade Pennskaftet deltagande, och då den unge mannen gjorde min av att sträcka ut handen efter tidningen: Nej, inga pärlor för den, som snyter sig i dem.
När hon vände sig om, mötte hon två leende godmodiga ansikten, tillhörande det slag av stockholmare, som synes på skärgårdsbåtarna med portföljer och tidningar.
— Jaså, fröken ska partout ha rösträtt, sade de.
— Meningen det, sade Pennskaftet. Får jag sälja en tidning, så kan herrarna sätta sig in i frågan litet närmare.
De skulle gärna köpa var sin tidning, men de ville helst ha muntlig undervisning: — Vad var egentligen på färde, eftersom damerna gick och sålde tidningar?
— Vi har möte, sade Pennskaftet, och om herrarna vill göra mig en tjänst, så säg åt era fruar att komma på det offentliga mötet i morgon afton, det har de bara gott av.
— Får vi inte komma själva?
— Jo, naturligtvis.
— Träffar vi fröken där?
Pennskaftet såg sig om, där kom Dick.
— Ja, adjö så länge då, sade hon hastigt.
