206
— Vi vet vad det är att offra mycket, sade hon, och med »vi» menade hon de socialdemokratiska kvinnorna. Tänk vad det är för oss, som måste arbeta hela dagen strängt för ett knappt bröd — jag är själv fabriksarbeterska, så jag vet vad det vill säga — att försöka ändå ha krafter och mod kvar att arbeta mot ett ideellt mål, som ligger långt bort i framtiden! Vi har verkligen gjort de stora offren. Men det är allt också vi, som har allt att vinna, fortfor hon och hennes bleka kinder fingo en nyans mera färg, det är vi som var dag känner oket skära in i våra axlar, och det är detta ok som hindrar oss att glömma och att somna, som ger oss kraft till offer. Vi, som arbetar i osunda fabriker för dålig lön, vi som ser vår arbetstid och arbetsmarknad reglerad av riksdagen utan att samma riksdag rör ett finger för att ge oss ersättning för den arbetsförtjänst, den av »omtanke för oss och våra barn», tar ifrån oss. Våra barn! och hon höjde stämman — man förbjuder oss att arbeta och förtjäna förrän de är fyra veckor gamla, men vad gör man för att inte vi skall svälta ihjäl under tiden? Vad tack får vi, när vi föder nya människor till världen för fabriker och arméer? Om en mor söker sig till barnbördshuset för att föda sitt barn, så beräknas den hjälp hon där får som fattigunderstöd! Och får vi en gång den rösträtt, som den borgerliga rörelsen arbetar för, nämligen rösträtt på samma villkor som den givits åt män, så skulle följa därav, att en sådan mor, som fyller
