208
han, ty där kom han fort och litet hänsynslöst genom mängden. Medan hon så stod och väntade kom den fina damen från föregående dag fram till henne.
— Nu vill jag vara med er, sade hon och räckte Pennskaftet handen.
Flickan strålade. Allt var en sådan glädje: hela dagen, Cecilia, denna afton, dess stämning, som dallrade inom henne med Carl Larssons ord: »Nu är tid sätta stora klara klockor igång — — —» Och så detta, så alldeles oväntat men desto mera glädjande. Dick fick vänta, medan hon tog proselyten med sig fram till Jane för att få henne inskriven hos kassaförvaltaren. De båda damerna kände varandra tydligen, och Janes förvåning syntes oerhörd, ehuru hon gjorde allt för att betvinga den. När damen med adlig piktur skrev in sitt förnäma namn bland rullorna, viskade Jane till Pennskaftet: — Är det du, som — — —? och då flickan skakade på huvudet, nåja hur som helst — denna dagen kommer vi att ha glädje av. Pennskaftet ville gärna ha stannat, men där stod nu Dick och såg otålig ut.
— Nå, Dick, vad tyckte du?
— Å, sade Dick, på sitt knappa sätt, det var inte så farligt som jag trodde.
— Vad då, älskade?
— Med att ni vill ändra om allt och ta vårt arbete och ge oss ert, och vi skulle bli avsatta, svarade Dick litet retsamt. Ni vill ju ha rösträtt
