213
ingen levande ro på sig, och bara brunare och magrare blir de, allt vad sommaren lider. Det går an, så länge min egen fröken inte skall ut på en sån därn turné, di kallar.
Cecilia satt också mycket riktigt fastlåst vid skrivbordet, medan hon skötte hela den väldiga brevväxling, som uppstod vid ordnandet av alla turnéerna, besvarade brev och förfrågningar från alla håll, än från rösträttsföreningar, än från valmansföreningar och riksdagsmannakandidater, än från enkla lantmän, som »broderligen» anhöllo att få någon, som kunde tala rösträtt i deras kommun, »och skulle hon vara något insatt i det politiska, så vore det ju så mycket bättre, om hon även vidrörde den nuvarande situationen».
Kamraterna föreslogo ofta, att hon skulle söka litet omväxling i arbetet genom att ge sig ut på en turné, men hon vägrade alltid under förevändning, att hon inte hade lust att sätta någon in i hela den stora apparat, som hon nu behärskade. Sanningen var, att hon trivdes med sin del av arbetet, som gav föga ära, om det varit det hon strävat efter, men som var jämnt, regelbundet och krävande. Hon tyckte om sin arbetsplats vid fönstret med den stora skärgårdsfuran tätt utanför och bruset från sjön, som brukade tystna om kvällarna, när den sista solstrimman flytt ur rummet. Kvällens promenad och samspråk, nattens dyrtbetalda vila var allt vad hon tyckte sig behöva av vederkvickelse. Vem var hon, att hon skulle kunnat
