214
hänföra ett auditorium, och, om hon tänkte på sig själv — det var då inte ett så enkelt ting, ett hjärta, där fanns så mycket, som kunde komma fram i skymningen vid en tyst järnvägsstation, medan man väntade på tåget till Värnamo.
Pennskaftet, som den första veckan hållit sig litet undan, dök ju längre det led på sommaren allt oftare upp om kvällarna, då hon visste, att hon inte störde någon, för att höra senaste nytt från stridsfältet, och ingen frågade henne, varifrån hon kom eller vart hon gick. Stundom skickade man efter henne, då man ögonblickligen behövde en artikel om stämningen i Norrland eller kvinnornas plikter vid valen, det var endast Cecilia, som kände telefonnumret, men ingen fann något märkvärdigt däri. Dick hade bidragit till det politiska arbetet med att snickra en slags primitiv talarstol, som användes vid ett par friluftsmöten i den närmaste villastaden, och det var naturligtvis från den talarstolen, som Pennskaftet höll sitt jungfrutal.
Det hände en vacker lördagskväll i augusti, men debuten hade kostat Pennskaftet några strider innan dess. Tanken uttalades först av Kerstin Vallmark, denna adjunkt, som en gång mött Dick och Pennskaftet och sedan talade om »din bror» alldeles utav sitt eget hjärtas oskuld. Pennskaftet blev genast så storförtjust, att hon glömde att ge akt på vad de övriga medlemmarna av Dragarlaget tänkte om saken, och möjligheten, att där kunde finnas betänkligheter, föll henne icke ens in, men
