Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

215

det kom en natt, en natt då hon satt i sin säng och såg det dagas, medan hon funderade över vilka krav ordspråket: »rösträtten ser dig» just nu kunde ställa på henne själv. Under ett par dagar sade hon ingenting, det gjorde hon inte sedan heller, men en förmiddag begärde hon ledigt av redaktionssekreteraren för enskilda angelägenheters ordnande och begav sig i all stillhet ut till generalens villa, bittert kvald av misstanken att göra sig löjlig.

Men när hon sedan satt i biblioteket ensam, med generalen, beredd att tala om sitt liv, som hon icke ansett sig skyldig att tala med någon människa om, fann hon, att hennes instinkt lett henne rätt, och att det nog icke skulle bli så förfärligt att göra det rätta som hon föreställt sig.

— Det är aldrig helt och hållet vår privatsak, hur vi ordnar vårt liv, sade generalen, som genast tycktes förstå alltsammans, allra minst om vi vill offentligen stå för en sak, som vi har gemensam med andra. Det är bara det, att vi inte behöver erkänna första bästa ovidkommande som vår domare. Och Pennskaftet berättade, medan generalen hörde på, tänkande med ett allvarligt leende hur underligt det var, att hon, som mottagit så många förtroenden, aldrig blivit ställd inför detta problem förut, men det hade väl heller inte existerat för hennes många duktiga arbeterskor landet runt. Hon gjorde ett par frågor, som Pennskaftet besvarade utan tvekan, tog slutligen flickan