219
och frid. Hon kände efter i sitt minne, jo, gången låg klar för henne, ända bort till resolutionen, som skulle komma som slutkläm.
Det gick bättre än hon väntat, allt vad hon hade att säga uppfattades nog inte, och hennes omsorgsfullt uttänkta bilder och perioder voro nog, som hon fruktat, tämligen bortkastade, men ingen gick ju sin väg! Hennes barnsliga allvar och lilla smärta silhuett mot aftonhimmeln talade för henne, utan att hon visste om det.
Hon hade fått ett par applåder, till vilka Dick givit signalen, Dick, sekunderad av Kristin, som övat sig en hel vecka och hade blivit litet varm och röd i hjärta och kinder, då ringen plötsligt bröts av en flock ungdomar, icke alltför tystlåten och utan respekt för stundens vikt och betydelse. Det var ynglingar i cigarrett och panamas och vitklädda flickor i stora hattar och promenadkäppar.
Pennskaftet höjde rösten litet:
— Kvinnorna har vaknat, sade hon strängt.
— Ja, men på galen sida, replikerade en av de nyanlända åhörarna.
Pennskaftet stannade, böjde sig fram och tittade på den talande.
Å, det var ju bara skåningen från pensionatet, han och ingen annan. Hon kände sig med ens så hemmastadd, som om hon varit i Bengtssons salong.
— Den sidan är i alla fall för god åt er, replikerade hon, utan tanke på om det var så lämpligt
