II.
Inackorderingarna kommo in var från sitt rum och kastade hungriga blickar på middagsbordet, de lösa spisgästerna församlades så småningom, det var första september och alltså en hel del nykomlingar, man presenterade sig, snubblade över namnen och sade för resten just ingenting. Så satte man sig till bords under tystnad och för att bryta den, frågade någon av stamgästerna: men var är Pennskaftet?
Kring värdinnans mun samlade sig det fruktade smala leendet, men innan en replik hunnit värka fram, lade sig den jovialiske kamrern vid hennes vänstra sida emellan, han, som var äldst i gården och åtnjöt en obestridlig särställning, kunde göra det.
— Det har väl mycket att göra som vanligt, sade han, och värdinnan ryckte på axlarna med ett ondskefullt småleende, men måste tiga.
— Ja, detta ansträngande arbete i dagspressen, kom det på långsam och välbehaglig skånska från andra bordsändan, där en ung estet med runda kinder och ögon hade sin plats. Jag gick om henne för tio minuter sedan, hon stod mittibland en hop andra gatpojkar, som samlats kring ett
