225
Jag läste det mycket långsamt, allt under det jag beslöt att bo, där jag först blivit bjuden, ehuru jag tyckte, att det var en aning förargligt, man är väl inte mer än människa.
— Kära fröken, sade jag till min värdinna, baronen ber mig att bo på slottet, kan jag skicka bud med betjänten, eller tror ni att jag måste skriva och tala om att jag redan är bjuden till er?
Naturligtvis kunde hon inte svara på min fråga, utan började fråga ut mig: kände jag baronen, hur hade det gått till, och kors i alla dar, och så vidare.
— Fröken skall få veta precis, när vi kommer hem till fröken, svarade jag, men säg först hur jag skall göra.
— Hem till mig, sade hon då, vad tänker ni på, när baron bjuder er till slottet? Baronen kan ju göra allt för oss eller förinta oss, alldeles efter behag, det tycks ni inte alls ha klart för er. Tänk vad det skall göra för vår rättvisa sak här i orten, när det blir bekant, att talarinnan på FKPR:s möte bott på slottet!
Länsmansfrun och fotografflickan sade detsamma, jag nekade mig inte att låta dem övertala mig, men sen for jag bort till slottet med baronens bil, i det för en demokrat synnerligen angenäma medvetandet, att jag begagnade det aristokratiska fortskaffningsmedlet för folkets fromma. Eller med andra ord, jag var naturligtvis mycket upplivad och mycket nyfiken och en aning smickrad. Jag visste
15. — Wägner, Pennskaftet.
