25
slagsmål, och sträckte på halsen för att överskåda situationen. Just som jag gick förbi hörde jag hennes gälla röst: »Jo han gick däråt, för jag såg'et själv, polisen!»
Man skrattade åt skåningens sätt att härma stockholmsdialekten, och de, som kände Pennskaftet, sade till nykomlingarna: det är så likt henne.
I samma ögonblick stod i dörren en liten tunnbyggd flicka och betraktade med tankfull oförskämdhet det stora brokiga bordssällskapet. Hon hade ett yvigt och blankt, blekblont hår kring ett smalt, en smula kantigt och oregelbundet men ganska fängslande ansikte, i ögonen, grå och djupt liggande, glittrade längst inne minnet av något nyss upplevat.
— Vi har satt oss, sade värdinnan.
Flickan drog tyst på munnen åt den sensationella upplysningen, sneddade bort mot sin dörr, granskade i förbigående soppskålen, där bland talrika tårar av fett några passionerade röda morotsstrimmor simmade, och sade litet vårdslöst: tack, ingen soppa för mig.
Efter en stund kom hon in, gjorde en kort ursäkt och slog sig ner på den tomma platsen. Den första i varje månad löpte man ju alltid den risken att nödgas bryta bröd med någon, som åt alltför vedervärdigt illa, hon överfor därför med en snabb, granskande blick bordssällskapet och stannade en sekund längre hos nykomlingarna. Åt en
