XVIII.
— Det har aldrig idkats så mycket sällskapsliv inom rösträtten som i höst, sade Anna Gylling.
— Och aldrig förr har det heller opåtalt fått insmyga sig så välska seder bland oss, ifyllde Kerstin Vallmark och såg förebrående på Cecilia, som i sin egenskap av värdinna för aftonen såg helt skuldmedveten ut.
— Vet ni, flickor, kom det borta från det hörn, där Ester Henning vecklat ihop sig, jag för min del känner ingen ånger över dessa sista dagarnas utsvävningar. Som läkare anser jag att de varit utsprungna ur en naturlig självbevarelsedrift, de har helt enkelt hindrat oss att förgås av nervositet över valen. Om vi nu, när kampanjen är lyktad och det återstår att vänta på resultaten, skulle suttit hemma på våra rum och grubblat över den och åter den saken, som möjligen kunde ha gjorts på det att vår kandidat icke skulle fallit igenom i Filipstad eller Vimmerby, då hade vi varit sanatoriemässiga allasammans. Jag vet i alla fall inte hur det är med Pennskaftet?
Flickan hade icke varit med om rösträttsmåltiden, hon var nyss inkommen och satt borta vid dörren i en besynnerligt spänd och lyssnande ställning, som icke gav vila.
