235
sedan från Östermalm, för där är det värst. Jag har redan satt i gång en teckningslärarinna, som målar ett jättelikt varningsrop att åka kring med i generalens bil. I bilen skall sitta Jane, Anna och jag. Seså, nu är hela Dragarlaget i arbete!
Nu var emellertid röstningen i det närmaste överstökad, och man hade endast att vänta. Någon bröt plötsligt tystnaden med att föreslå, att man skulle se efter om aftontidningarna verkligen infört uppropet.
— Jag går, sade Pennskaftet hastigt och försvann ur rummet. Men alla hade rest sig liksom på ett givet tecken.
— Jag står inte ut att sitta längre — — — inte jag heller — — — låt oss gå allasammans. Cecilia fick fatt i Pennskaftet, just som hon skulle slinka ut genom tamburdörren.
— Vad fattas dig? viskade hon.
— Dick, sade Pennskaftet och såg ett ögonblick på henne med förtvivlade ögon.
— Det är därför jag har ägnat mig så helt åt valen, tillade hon med ett slags leende, gjorde sig sakta lös från Cecilia och försvann.
Det hade på nytt kommit liv över sällskapet, endast Cecilia gick tyst mitt i allt pratet och valanekdoterna och såg efter Pennskaftet, som lik en snabb och bedrövad råtta kilade den tomma kajen uppför och dök in bland träden i Berzelii park.
