236
— Nu Pennskaft, tänkte hon, är den stund kommen, då du skall bestå provet.
Man beslöt att slå en lov omkring de olika vallokalerna, där var emellertid inte mycket att se, allt intresse hade tydligen koncentrerat sig vid Gustav Adolfs torg.
Under sin rundtur kommo de att gå förbi de trakter, där Cecilia bott, när hon var tjugu år och skulle varit lycklig. Där uppe i ett fönster, där nu brann en ensam rödgul lamplåga, hade hon suttit, skymning efter skymning med huvudet i händerna och blicken oavlåtligt och tåligt riktad mot den punkt, där någon, om han fick tid och så vidare, skulle bli synlig för att gå ett par slag i väntan, medan hon, som alltid borde vara redo, fick kappa på sig och kom ner i ett tillstånd av oblandad sällhet. Hon hade då alltid inbillat sig, att den skarpa tegelmurkanten skulle så småningom nötas sönder av hennes blickar, och när de nu gingo förbi, drog hon oförmärkt av handsken och strök prövande med handen uppefter murkanten, nu efter åtta år.
Utanför tidningarnas fönster vid torget stodo redan människor i små klungor likt bin utanför ett fluster, men inom en mycket kort stund voro skarorna så täta, att nyheterna måste langas från de närmast stående ut i periferien. När de första röstsiffrorna kommo in, hade alla de små klungorna smält ihop till en enda, som fyllde hela torget, och blivit en massa, som levde på varenda punkt med
