238
— Skall du nu gå igen, Pennskaft?
— Ja, jag vill in på kontoret. Ni skulle se manfolken där inne, de arbetar var på sin post, oavlåtligt utan att växla annat än siffror med varandra, kallögda och åtstramade av energi — luften där inne är alldeles laddad, det är det enda ställe på jorden, där jag står ut att vara i natt, Cecilia.
Minuter gingo, timmar gingo, det blev midnatt. Men man stod alltjämt kvar på torget utan att erfara någon trötthet. Dimman växte, den stora statyn av malm liknade alltmer en grå skugga, som man borde kunna se rakt igenom, och ljuset från den elektriska båglampan bakom flöt som en spöklik gloria samman kring den döde konungens huvud.
Pennskaftet kilade natten igenom fram och tillbaka mellan tidningskontoret och vännerna på torget, som skämtade med henne över hennes otålighet.
Klockan var två, då man lämnade torget, men man var för glad, för högtidligt stämd för att kunna skiljas utan vidare, och man for tillbaka till Cecilia, där Kristin väntade med världens varmaste kaffe. Hon hade fördrivit tiden med att baka något, som genast döptes till valnattstårta, det kom vin, och stämningen blev segerdrucken och jublande. Man hade arbetat så hårt, och här var, tyckte man, lönen. Nu i natten tycktes allt så
