239
hoppfullt och ljust, man tyckte sig kunna sträcka ut handen, och segern skulle läggas däri.
— Vad jag gläder mig till att börja vila sedan, sade Anna Gylling. Jag skall sy spetsar.
— Vad jag gläder mig till att börja arbeta på allvar, sade Kerstin Vallmark högt.
Allas hjärtan voro öppna, var och en kröp fram med den lilla privata dröm, som annars gömdes djupast i hjärtat. Man hade ju kommit från alla håll och samlats kring rösträtten, men nu var man, föreföll det, så långt hunnen, att det inte kunde skada att rådgöra om vad man skulle göra med de oceaner av tid och energi, som skulle stå till ens disposition, när man inte längre hade rösträtten att arbeta för.
Endast Anna Gylling sade med en blick på det bleka, något utnötta sällskapet: — Jag tror inte det blir mycket över av rösträttskvinnorna till att göra nytta med, när den dagen kommer, då inga rösträttskvinnor behövs längre. Nej, ni får allt sätta er in i, att ni generöst offrat era liv åt det, och nu är det för sent att ta dem tillbaka.
— Prat, sade Kerstin litet föraktligt, jag är trettionio år och skulle vara färdig, sen jag skaffat mig rösträtt? Nej, jag måste ha något att agitera för. Jag kommer att kasta mig huvudstupa in i politiken, och jag förmodar, att en feminist ännu på hundra år inte behöver vara orolig för sysselsättning.
— Jag skall flytta på landet, sade Jane Horneman med tindrande ögon.
