240
— Du tycker, att hönsskötsel blir en lämplig och lycklig avslutning på din karriär som feminist, högg Kerstin Vallmark i litet häftigt.
Det var inte så illa menat, men Jane Horneman, som drömde vackra drömmar om stora anslag av riksdagen till yrkesskolor för kvinnlig ungdom, kände sig avkyld och teg.
Det blev en paus.
— Älskade, tänkte Pennskaftet med hårt hoptryckta händer, o älskade, jag har skrutit, jag har hycklat, jag har haft orätt. Intet i världen kan ersätta en kvinna att förlora den hon älskar, jag har lärt det nu, och om jag får dig tillbaka, skall jag alltid minnas det. Jag skall alltid bli en mycket ödmjuk kvinna, min älskade, en mycket ödmjuk kvinna — — —
— Vi kommer allt ändå att sakna den här tiden, sade slutligen Jane Horneman, och när hon talade, märkte alla plötsligt, att det kommit en annan stämning över deras hjärtan. Vi alla, som varit enade i ett enda stort och handgripligt mål, vi kommer att driva ut i världen med våra företag och älsklingsplaner. Var och en kommer att välja sin åkerlapp att bruka, vi kommer att träffas och söka intressera varandra för vår sådd och vår gröda, men det blir aldrig som förr.
— Vi har ju våra minnen att ta till, sade Cecilia med vemodig ton, som kom hela sällskapet att tänka på den tid, då det skulle samlas med trötta och gråa huvuden kring tebordet och tala om
