246
— Till mitt rum vid Adolf Fredrik, förstås. Hon tog flickans arm.
Klara stannade plötsligt.
— Dit, fy då, sade hon, men så fortsatte hon genast. Så dum hon var, herregud, det måtte väl göra alldeles detsamma, vart hon gick.
De båda flickorna växlade icke många ord under vandringen genom gatorna, men Pennskaftet lade märke till, att Klara var väl känd där. Klara visste, att Pennskaftet begrep, men det gjorde henne ingenting.
Då Pennskaftet låste upp gallerporten, mindes hon doktorn, han, som fick vårda Dick.
Några män av obestämd klass och ålder gingo förbi och slängde en handfull smutsiga okvädinsord efter dem, det beredde Pennskaftet en viss glädje, att de träffade dem bägge. Hur hade icke hon, gudbevars, i sin något excentriska fördomsfrihet bjudit upp flickan från Tegnérgatan och andra hennes kamrater för att ge dem te och böcker i gengäld för den kunskap de gåvo henne, men hon hade dock aldrig vetat, aldrig anat, aldrig förstått förrän nu.
— Är du hungrig? frågade hon, då de kommit upp i rummet.
— Om jag är, men har du någon mat?
— I skåpet, du vet själv bäst, står käx och marmelad, ta fram så skall jag värma tevatten.
Då de druckit te, sade Klara plötsligt: — O, det är ju dager redan, och gick bort och släckte det
