XX.
Cecilia hade icke hört eller sett Pennskaftet sedan valnatten, då flickan tre dagar senare uppenbarade sig i skymningen, gick fram till Cecilia och slog armarna om hennes hals.
— Men mitt älskade barn, ja, du får gärna gråta.
— Tack, sade Pennskaftet och slutade tvärt. Det är ju dumt, jag är så glad, vet du hur det känns att ha varit förtvivlad, men riktigt förtvivlad intill marken?
— Å ja.
— Och att så plötsligt få hela smärtan borttagen, så fort att man tror att man drömmer.
— Nej, det vet jag inte, men vad är det då, kära barn, har ni varit oense?
Pennskaftet gav en skildring av vad som tilldragit sig, och nämnde blott i förbigående som den naturligaste sak i världen att hon blivit förvisad tills vidare, men det skulle inte dröja länge, innan hon fick komma igen, ty det värsta var över.
— Vad du måtte vara olycklig, sade Cecilia sakta efter en stunds tystnad, mitt stackars barn, vad du måtte vara olycklig. Men jag visste ju, o, jag visste ju, att du också skulle få gå igenom provet.
