252
— Hon blev dock bortskickad, när hon helst skulle velat vara hos er, Dick.
Han låg tyst en stund, liksom överväldigad, och funderade.
— Men det var ju för Pennskaftets egen skull, sade han förundrad. Ni tror mig kanske icke, han rodnade och syntes Cecilia som ett barn, där han låg i sängen, men jag är mera rädd om henne än om mig själv, annars skulle jag väl inte — — — det har ju inte varit så lätt, förstår ni, för mig heller. Hon skulle ju bli min hustru, och jag kan inte lida den tanken, att man skulle få något att säga om min hustru, kunna kasta ens en misstanke över hennes heder. För vår framtid, åter stapplade han litet, är det ju så viktigt att vi kan leva i samförstånd med mina föräldrar.
Han böjde sig fram som för att avläsa ett gillande i Cecilias ansikte, men hon satt alldeles stilla.
— Så att jag kan inte förstå Pennskaftets förtvivlan, fortfor han litet osäkert, för allt detta har jag ju sagt henne själv.
— Käre Dick, sade Cecilia och smålog, hur skall jag väl kunna göra klart för er, att det just är emedan ni sagt allt detta, som hon är så förtvivlad, stackars liten.
Dick såg mycket betänksam ut:
— Har hon sagt det?
— Nej, hon har inte sagt det.
Han lyste upp.
