XXI.
Spänningen under valkampanjen hade varit så stark, att det var blott vad man kunnat förutse, när den följdes av en tids reaktion hos rösträttskvinnorna i form av bestämd motvilja mot allmänna intressen. Det påstods, att hela Dragarlaget, Kerstin Vallmark, som inte kunde hålla i en nål, naturligtvis undantagen, lagt sig till med stora handarbeten, och det viskades till och med om att några av dess medlemmar varit sedda icke en men flera gånger på operan och teatern.
— Vi måste vänta, sade man för att urskulda sig, till dess denna välsignade riksdag vi trälat så för, sammanträder och visar vad den för i skölden.
Cecilia hade icke heller på länge hört av Ester Henning, som annars aldrig brukade tåla att någon gick overksam, då denna en dag ringde på och frågade, om hon hade lust att ställa sig upp som kandidat vid styrelsevalet i nästa vecka.
— Har ni ingen bättre? frågade Cecilia tillbaka, men kunde inte hindra, att hennes röst förrådde hur smickrad och glad hon i själva verket kände sig.
— Någon bättre? Nej, då hade jag inte frågat dig. Avgjort alltså. Tack skall du ha. Någon av
