28
sade författarinnan och smålog mot honom. Men vi skall hoppas, att det inte blir så snart.
Redaktör Jessen hatade om möjligt rösträttskvinnorna än mer än nykteristerna.
— Det skulle veta hut, sade han. De kunde sitta hemma och sköta det som tillkommer dem och inte lägga sig i vad de inte begriper. Har vi kanske för mycket manlighet i riksdagen förut?
— Ja, jag tycker också, sade assessorskan, att kvinnan framför allt skall vara kvinna. Det är vackert så. Vad angår det oss, hur männen sköter landet.
— Följ med upp på riksdagsläktaren en dag och hör vad de förhandlar, så får assessorskan se, att det angår oss ganska mycket, försökte Pennskaftet från sitt hörn.
— Nej tack, svarade assessorskan.
— Konsten måtte väl vara för mer än politiken, insköt hennes dotter, som trodde att hon skulle bli textilkonstnärinna och var klädd därefter.
— Ack ja, konsten, sade den feta författarinnan, som nu måste yttra sig, då man var inne på hennes område.
— Alla kvinnor kan inte komponera spjällband, sade Pennskaftet, som alltid förr eller senare blev grov, när författarinnan och textilflickan började.
— Nej, sade författarinnan, som hatade Pennskaftet intill döden men bodde i samma rum, men alla kvinnor, som ha litet — jag vill inte säga skönhet —
