263
Kerstin rusade ögonblickligen ut och fick fatt i fröken Adrian i tamburen. Innan den förbluffade gamla damen hade hunnit värja sig, fick hon henne in i det tomma mottagningsrummet.
— Nu, fröken Adrian, sade hon bestämt, som om den myndiga skolfröken aldrig varit van vid annan behandling, nu kommer ni inte ut, förrän ni visat klara papper med avseende på fröken Bech.
— Det ville jag helst slippa, svarade fröken Adrian, men ovanligt spakt, ty hon önskade ju ingenting högre än att få berätta vad hon visste.
— Nå, sitt här då och berätta, bry er inte om grannlagenhetsskäl, när jag direkt ber er.
— Jag tar himmeln till vittne på att jag blivit tvingad — — —!
— Ja, gör det, den är ett tystlåtet vittne, skynda er nu.
— Jag hade tänkt, att det var meningen att rösträttsrörelsen skulle ledas av oförvitliga kvinnor, började fröken Adrian.
— En ny upplysning alltså: Cecilia Bech är inte en oförvitlig kvinna. Det är utmärkt, snart har vi hela sanningen.
— Jag kallar inte den oförvitlig, som har levat i hemlighet tillsammans med en man.
Kerstin bleknade litet: detta hade hon inte väntat.
— Jag har fått höra det helt nyligen, sade fröken Adrian, som mycket väl märkte, att hon imponerat. Det var annars under hennes seminarietid, kan man tänka sig, då hon åtnjöt kostnadsfri
