268
— Ester Henning har rätt, sade nu plötsligt Kerstin Vallmark, som funderat skarpt, en blick på historien visar detta. Och jag förmodar att vi lätt skall kunna få Cecilia vald, om vi föresätter oss. Svårare saker har vi ju åstadkommit tillsammans. Jane Horneman, som jag skall tala med senare, får för sitt samvetes skull vara passiv.
Morgonen innan årsmötet skulle äga rum låg Pennskaftet i sin säng och log nyvaken med öppna ögon mot ljusstrimman från fönstret, som bådade en ny dag av lycka, denna lycka, som var henne dyrbar som ett barn, vid vars sjuksäng man vakat.
Dicks portar stodo åter öppna, och återseendet hade varit så enkelt, så fattigt på ord, så rikt på glädje, som det först kan bli, då man riktigt håller av. Vad de skämtat över Cecilia, som gjort sig så onödiga sorger, Pennskaftet hade redan alldeles glömt alla de underliga tankar, som jagats bort av det första egenhändiga budskapet från Dick.
— Vilken värld, tänkte hon, Dick — — — och det hände saker — — — prinsessan Charlotte hade rest ifrån sin ärkehertig, och i morgon skulle man stuka fröken Adrian!
Hon ryckte till för en häftig ringning på sin dörr, låg stilla, fick en ringning till, sprang upp med den skräck, som finns så nära dem, som nyss genomgått en smärta, och skaffade sig genom brevlådsklaffen i dörren visshet om att hon kunde öppna.
