270
följa efter mig, men det gjorde han inte, han telefonerade förstås sedan till telegrambyrån, och nu går det ut över världen.
Pennskaftet stirrade liksom förstenad en lång stund.
— Tack skall du ha, Klara, som kom hit, nu har du gjort mig en tjänst, som är mycket större än du anar. Du kan inte tro, vilken förtjusande artikel jag skall göra av det här, men du är så god och håller dig inne i dag, du skall få mat och allt vad du vill i dag, och jag skall telefonera till hushållsskolan att du är sjuk. Nu måste jag upp. Hon satt redan och dinglade med benen över sängkanten och händerna knäppta för den gode journalistens bön, då hon förvånade Klara med att plötsligt suckande krypa ner igen och dra upp täcket över axlarna.
— Nej, sade hon, det får tusan göra och inte jag. Jag känner henne inte så mycket, och jag skulle aldrig rymma från Dick, men Dick är heller ingen hertig han. Och hon sitter väl just nu gömd nånstans, som en fågel, som spåras av hundarna. Låt dem komma hit och jaga henne, låt dem komma på villospår — — — jag går miste om äran, och Gud skall veta, att det är hårt, men hon är ju ändå ett kvinns!
Klara kom ihåg att detta: »hon är ju ändå ett kvinns», var den enda förklaring Pennskaftet ansett sig behöva ge över sin hjälpsamhet mot henne själv, och hon fick tårarna i ögonen borta vid
