277
bjuda, är lämpligare att inta en ledarplats än den, som satt in sitt hela liv på rörelsen och gjort ett gott arbete, men som icke håller konvenansens mått, då måste ens själ även resa sig och säga: Nu är det nog.
Medan mötet knagglade framåt, och ordföranden hade all möda att få några beslut ur det förströdda auditoriet, som väntade på att få höra resultatet av rösträkningen, satt Cecilia, till synes oberörd, och upprepade för sig själv dessa samma ord: — Nu är det nog. Hennes liv var för alltid brustet, men därmed fick det också vara nog. De döda skulle icke stå upp, ungdom, hopp, oskuld och modersdrömmar, de skulle alla ligga kvar i sin stora gemensamma grav, men det finge vara nog med botgöring, blygsel och förnedring, nog, nog, nog!
Cecilia valdes med överväldigande majoritet, och när mötet var över omringades hon av sina vänner, till vilka fru Horneman nu med någon tvekan också slöt sig.
Hon tog emot lyckönskningarna och smålog mot alla; vad hon känt, då hela hennes förflutna liv för ett ögonblick skymtat för församlingen, frågade ingen, och ingen fick heller veta.
Hon förstod, att kamraterna skulle fira segern på någon restaurang, och att de gärna velat få henne med, om hon haft lust, men hon gick rakt hem med Kristin, som suttit i ett hörn av möteslokalen.
