XXII.
En vinter hade åter gått, man hade hoppats, när man stod vid dess början, att hinna med hela oceaner av arbete, men nu var det vårdagjämning, och man fann, att en oskattbar tid hade flytt, utan att man lyckats sopa sitt arbetsbord rent; det var snarare ännu mera överlastat än förr. Nya problem hade dykt upp, om vilka man icke anat det minsta, och dagarna hade smulats sönder av det obeskrivliga arbete, som icke kan undgås eller uppskjutas, men som mänskligt att döma lämnar så få spår efter sig, och som är så litet glänsande att uppvisa som resultat. Ingen hade gjort några underverk, icke ens riksdagen, som befanns vara så tämligen lik den förra. Men man hade hållit det hela gående och lyckats visa, att man icke ämnade förtröttas, om det var vad motståndarna hoppades på.
Dragarlaget måste skratta, när det träffades, så slitet och trött såg det ut överlag av kvinnosak och brödförvärv, och det var betecknande, att man allt oftare dryftade frågan, hur man skulle kunna skaffa nytt folk till hjälp i arbetet, som ökades för varje dag. Under vinterns samhällskurser hade Kerstin Vallmark, som varit den ledande kraften, lyckats
