280
samla några unga flickor, som man tänkte ta till, när hösten kom, och man emotsåg dem med glädje, blandad med något som liknade vemod, väl dolt djupast inne i hjärtat.
En dag samlade Cecilia dem alla till middag, ställde plötsligt fram Pennskaftet mitt ibland dem tvang det att berätta, att nu skulle det gifta sig. Det borde icke ha varit någon hemlighet, eftersom det redan lyst en gång i kyrkan, men det hade icke fallit någon in att fästa sig vid vilka ceremonier en viss Barbro Magnus underkastade sig, så snart som det inte uttryckligen gällde Pennskaftet.
Flickan var själv för generad för att kunna ge akt på vad intryck underrättelsen gjorde på var och en särskild medlem av Dragarlaget, men Cecilia, som såg bättre efter, lade med ett leende av stolthet och belåtenhet märke till det betecknande faktum, att där var kanske blott en enda av dem, som icke blev förvånad, men ingen enda, som icke blev glad.
Mest överraskad var kanske Kerstin Vallmark, trots det att höstens händelser lärt henne, att icke allt var så enkelt, som hon hittills föreställt sig.
— Jag får svälja en hel vecka, innan jag kan få det här i mig, sade hon. Nej, Pennskaft, skall du verkligen gå ifrån oss?
— Tvärtom, sade Pennskaftet, som stred med sin längtan att omtala för Kerstin, att »din bror» och den omtalade arkitekten voro identiska,
