Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

282

det plötsligt kom en stämning av allvar över sällskapet.

— Farväl, sade Pennskaftet, det dröjer en tid innan vi ses igen.

— Seså, en tid? sade Kerstin genast misstrogen.

— Ja, svarade Pennskaftet, icke utan en viss okonstlad värdighet.

— Hon har rätt, avgjorde Ester Henning, jag hade heller inte kunnat gifta mig på en frukostrast, som tydligen Kerstin finner det enda riktiga, ifall det nu överhuvud skall ske.

— Men jag kommer tillbaka, flickor, sade Pennskaftet med tårar i ögonen.

— Välkommen åter då, sade de, och när de gingo utför trappan, sade Kerstin hoppfullt: — Ni skall se, att hon kommer, hon har för gott stoff i sig för att låta släcka ut sig som ett ljus.

— Vi får väl se, Anna Gylling log sitt gamla leende; om man haft tillfälle att se, hade man kunnat ge akt på, att det var vemodigare än vanligt, icke så bittert men oändligt mera sorgset.

Men Kerstin Vallmark hade uppfångat det skeptiska i tonfallet, det retade henne, och snart var dispyten mellan de båda vännerna i full gång.

Pennskaftet blev ensam kvar hos Cecilia, hon skulle ligga över till nästa morgon, för sista gången.

Hon hade nu gått in för att göra aftontoalett, medan Cecilia, satt ensam kvar i sitt arbetsrum,